R.I.P Tommy Lee

Älskade, älskade Tommy Lee  ♥

Den 27 januari fick min älskade rockstjärna somna in.

Det gör mig så ont, så ont i hjärtat. Jag har tänkt skriva det här inlägget så länge men inte klarat av det. Jag trodde äntligen det gått så lång tid att jag skulle kunna göra det utan att bli ledsen. Bara minnas det fina vi haft tillsammans. Men redan när jag laddar upp bilderna så forsar tårarna och nu sitter jag här med uppsvällda ögon och tårar som inte slutar rinna...

Du var min dröm som jag slog in till mig själv!

Jag minns hur spännande allt var när jag åkte ner till Tranås för att välja valp. Det var du två tikar, och å sju hanar till. Jag var tvåa att välja. Jag minns hur alla sa att "det är valpen som väljer dig", jag tyckte det var bullshit. Vill jag ha en valp så väljer jag ju den! Jag har aldrig varit mycket för sånt där... Men nog var det du som valde mig allt. Valpen jag hade valt när jag åkte hem var inte favoriten från innan, nej det var den där som hela tiden skulle dra mig i strumpan. Krypa upp i knä så fort jag kikade på dom andra. Den valpen var du! 

Några veckor senare skjutsade morfar ner mig för att hämta hem dig.

Du och dina syskon var i köket med ett kompostgaller som stod för i dörren. Först var alla där framme och ville ut, men under tiden vi pratade med Gittan så försvann en efter en... Några lekte, nån gick och la sig och sov. Till slut så satt det bara en valp kvar och kikade på oss. Gittan skojade och sa "jaha, är det din eller?" Å när vi kikar så är det den där lilla valpen med svart tå som sitter där.  Där och då kändes allt så rätt. Det var då det blev du och jag. 

Vi har gjort så otroligt mycket roligt tillsammans!

Alla sena kvällsträningar på klubben med Annika och Takida, hur vi reste land och rike runt och tävlade både agility och även lydnad till en början. Vi har bott i mördarstugor i sthlm, i mögliga källare, i paradis på Gotland...gått kurser tillsammans, kört felkörningar i flertal mil, och oj vad jag saknar den tiden!!!!

Du och Takida var min och Annikas dröm.

Ni var som syskon. Ni gjorde oss till dom bästa träningskompisarna.

Ni var så enkla. Ni bara hängde med på alla vara upptåg!

Vi har inte alltid haft det en dans på rosor. Du har gett mig många gråa hår, men oj vad du har lärt mig mycket. Du gillade aldrig främmande människor. Hade det bara varit du och jag i den här världen så hade du varit väldigt nöjd med det. Det var några människor som du älskade villkorslöst och som du alltid var så glad att träffa. Som var speciella för dig. Min morfar, Annika & Berit. 

Du var en ärlig hund. 

Du har alltid varit så speciell. 

Vi fick ett speciellt band mellan oss. Du låg alltid vid dörren och väntade tills jag kom hem om jag var borta. Jag vet ingen hund som utan att man bett om lov går i fotpossition i timslånga promenader och ser överlycklig ut trots att man tjatar på honom att "gå på...hopp och lek..." . Jag kunde tycka du var så dryg då, men du gjorde det med så mycket kärlek.

Medans dom andra hundarna ville leka med varandra när vi gick i skogen med andra så ville du helst av allt leka med mig. Min ferdinand. Min långtunga!

Du har alltid varit så väluppfostrad. Bett om lov innan du hoppat upp i soffan, sängen..du skulle aldrig drömma om att ta något ifrån bordet. 

 Du älskade agilityn!

Jag kommer ihåg när vi tävlade lydnadsklass 2 och jag kom tillbaka från platsliggningen efter att varit gömd. När vi går tillbaka så tvärvänder du dig om och flyger iväg. "Oj din hund rymmer!!". Men det visst jag att du aldrig skulle göra...du tyckte bara att vi var klar med lydnaden nu när jag kom tillbaka så du stack till agilityplan som låg en plan bort. Dit sprang du och väntade på mig. 

Tänk vad många härliga timmar i skogen vi har haft tillsammans!

Jag har aldrig behövt hålla koll på dig för du har alltid haft stenkoll på mig.

 När du blev sjuk för två år sedan var nog första gången jag förstod att en dag finns du inte mer. På riktigt. Man trodde ju på nå vis att du alltid kommer vara vid min sida. Man vet inte vad det var som gjorde att du inte kunde gå på flera dagar, i papperna stod det bara "allvarliga neurologiska problem". Men du återhämtade dig. Vi kunde inte tävla agility nå mer, det satte sig på balansen och synen mest. Men det gjorde ingenting. Jag fick ha min fina goa, glada Lee i två underbara år till. Det är så jag försöker tänka. Men det känns inte som nån tröst just nu. Det här har varit det jobbigaste beslut jag någonsin har tagit. Att låta dig få somna in. Min bästa vän! Lee du saknas mig så otroligt mycket!

Du var alltid alltid så glad!

Du såg alltid ut att le när du kikade på mig.

Jag är så otroligt glad att just du blev min.

Sov gott min fina underbara Lee  ♥