Vår förlossning

Fredagen den 17 oktober så klev jag upp för att kissa när Tobbe åkte till jobbet. 

När jag reser mig upp så rinner det ner som en liten pöl på golvet. Funderar på om det kan vara vattnet, men känner mig osäker så jag väljer att gå och lägga mig igen. 

Klockan sju är jag kissnödig igen och går på toaletten. Sen bara rinner det nerför benen och nu förstår jag att det är vattnet. Det kommer bara mer och mer. Ungefär som att jag läcker...

 Så jag ringer Tobbe som säger att jag ska ringa förlossningen och meddela att vattnet har gått och att det kan vara på G. När jag pratat med förlossningen så vill dom att jag kommer in på en koll. Alla som bor i stan får komma in om man misstänker att vattnet gått. Vi får tid 9:30. Vi får bekräftat att det är vattnet och jag blir uppkopplad och får göra en kurva. Jag har oregelbundna värkar, som känns ungefär som mensvärk, så när vi kikat klart så får vi åka hem igen. Om bebisen inte valt att kika ut inom 48 timmar så ska jag bli igångsatt eftersom vattnet gått. 

När vi kommer hem så sätter Tobbe in bilbarnstolen i bilen. Sen knäpper vi på en film som vi ska kika på. Värkarna blir bara kraftigare och kraftigare. Tobbe börjar klocka värkarna. Runt 14.00 börjar dom göra riktigt ont. Jag blir tvungen att stå på knä lutad över en stol och försöka andas igenom dom. Här uppskattar jag verkligen att Tobbe klockar och talar om när värkarna är på väg att gå över. Vid 18.00 står jag inte ut längre. Då får jag 4 värkar på 10 minuter som håller i sig mellan 40 sekunder och nån ända upp till 1 minut. Här känns det verkligen som att jag ska dö. Kunde jag krypa ur skinner så hade jag gjort det. Den värsta smärta som jag har känt i hela mitt liv. Vi packar in oss i bilen och åker in. Vi blir tvungen att stanna vid en busshållplats så jag får hoppa ur och ställa mig på knä utanför bilen när en värk kommer. 

När vi kommer fram så ser barnmorskan att jag har väldigt ont och undrar om jag har funderat på epidral? Tidigare har jag varit osäker på om jag skulle ta det eller inte. Men i det här läget så var "ja jag vill ha det" det enda svar som fanns. Så hon ringer narkosläkaren som kommer runt 20.00. Fram tills dess så fick jag använda lustgas. Även om det hjälpte litegrann så var jag riktigt glad när hon kom och skulle ge mig ryggbedövningen. Jag hade tur för det var chefsläkaren som kom och gav mig min epidral och hon gav mig den helt perfekt. 20 minuter senare så kände jag inte en enda värk!! Jag såg att dom kom eftersom jag var uppkopplad men jag kände ingenting. Vilken dröm! Så jag rekomenderar verkligen alla att ta epidral. Jag ska aldrig föda barn igen om jag inte får det. Chefsläkaren var föresten Thomas Ledins syster. Det var lite roligt!

Jag fortsatte att öppna mig fint trots att jag inte hade nå ont eller kände något. Jag kände mig helt som vanligt. Jag fick ändra ställningar i sängen och vara uppe och gå bara för att det inte skulle avta eller barnet skulle må dåligt. Hjärtljuden gick upp lite ibland så sköterskan kom in och kollade. Runt två på natten frågade jag om jag kunde sova en sväng. Å det fick jag absolut göra om jag kände att jag kunde det. Så jag och Tobbe sov i ca 2 timmar. Sen när jag vaknade så kom barnmorskan in och kollade mig igen. Då var jag öppen 8 cm. Nästa gång hon kollade var jag fortfarande öppen 8 cm och värkarna kom inte lika tätt längre. Så då valde dom att sätta in ett dropp och då kom dom supertätt igen på en gång. Hon frågade då om jag kände ökat tryck nedåt. Å ja det gjorde jag, men inte på värsta viset. Epidralen tar ju inte bort själva trycket nedåt eller smärtan som kommer när barnet är på väg ut tydligen. Hon kände då återigen hur öppen jag var.

- OJ! Nu är bebisen nere i bäckenet. Nu vill den ut!  

Klockan var då 5:35 när jag fick börja krysta. 

06:05 kom hon ut!

Jag har ju varit stupsäker på att få en pojk under hela graviditeten så gissa om jag blev förvånad när det var en liten tjej som tittade ut.

Jag väntade mig att den värsta smärtan skulle vara när hon kom ut. Men det var det verkligen inte. Värkarna innan epidralen var det absolut värsta. 

Tobbe fick klippa navelsträngen och sen fick hon komma upp på mitt bröst.

Sen fick vi ligga och mysa hud mot hud. 

Känslan går verkligen inte att beskriva.

Hur man kan tycka om någon så mycket så fort.

Hanna kom den 18 Oktober klockan 06.05.

50 cm 3304 gram.

2 dagar innan beräknat datum.

Barnmorskan sa att jag måste ha haft en drömförlossning & jag kan inte annat än att hålla med. Jag är så otroligt nöjd med all personal som hjälpte oss. Speciellt Christina & Marie som var där när Hanna kom. Gladast är jag att jag har fått dela det här med Tobias. 

Jag är så otroligt glad & lycklig över våran fina lilla familj!