Herregud vilken vecka det har varit!!
I måndags kväll tyckte jag att Lee var lite loj. Tobbe märkte inget speciellt, men på tisdagen så sa även han att Lee verkade lite loj. Han åt, drack och var precis som vanligt förutom att han gärna låg och sov inne. Onsdag fm. ville han inte ha sin mat, ringde och pratade med Berit under dagen och hon tyckte jag skulle avvakta en dag innan vi åkte in. Har ju haft hundar som har varit hängig förr och så länge dom dricker så brukar det ju gå över av sig själv.
På kvällen på onsdan så är jag på väg in i vardagsrummet där Lee ligger och vilar på golvet. Precis när jag går in så fösöker han kliva upp men bakbenen bär honom inte, han kissar ner sig, ögonen fladdrar och jag får lite panik. Kastar mig på mobilen och ringer vetrinären. Tobbe skyndar sig att hämta bilen och vi blir direktskickad till Falun. På vägen dit sitter jag i baksätet med honom på ett täcke, han spyr, ögonen fladdrar, och inte blir det bättre av att det typ är SNÖSTORM längs vägen. Perfekt taiming. Väl framme så undersöker en vetrinär honom och konstaterar att det inte är nå fel på kroppen, utan det är i huvudet det sitter. Han blir inlagd, vi får säga hejdå och åka hem.
Dagen efter så väntade jag mig nästan att dom skulle ringa och säga att vi kunde komma och hämta hem honom. Att det varit nå anfall som dom medicinerat och nu var det bra typ. Istället så får vi höra att han har en infektion, 40 graders feber, kan fortfarande inte gå, en röntken som kanske visar på vätska i lungan. Dom vet fortfarande inte vad det är bara att det är neurologiskt, ska ta vidare prover.
När vi lägger på så blir jag riktigt orolig. Tänk om han inte kommer hem nå mer?
Störtgråter i två dagar!
På kvällen ringer en av vetrinärerna. Blir sjukt orolig när jag ser numret eftersom dom bara ringer en gång om dagen mellan 13-15 för att tala om läget, OM det inte blivit sämre. Men då är det vetrinären jag pratat med tidigare som ringer och talar om att han blivit bättre å börjat svara på medicinerna, å att han bara ville ringa och tala om det eftersom han hade hört att jag var så ledsen tidigare när vi pratat. HUR SNÄLLT ÄR INTE DET!!! Han fick iaf en stjärna i himlen av mig!
På lördag ringer dom igen.
Febern är borta, inflammationen är lite högre så dom har höjt kortisondosen, men dom tycker att han ska få testa att åka hem. Han åt ingenting därborta förutom nån köttbulle så dom tänkte att det kanske blev bättre om han fick komma hem. Så skulle vi åka tillbaka in om han visade några tecken på att bli sämre.
Även om Lee var skitglad över att få komma hem så kan jag lova att jag var tusen gånger gladare!!
När vi hämtade honom på sjukhuset så skulle han vifta på svansen men då trillade han omkull. Han gick lite som en full liten gubbe, vinglade och ramlade omkull ibland. När vi kom hem så tog han in sin leksak som han lämnat på bron. Viktigt trots att man mår dåligt ;)
När han kom in gick han och satte sig i köket och lutade sig mot väggen för att hålla balansen. Lite trött och stirrig men helt underbart att ha gofisen hemma igen!!
Inga problem med maten här hemma vilket känns jätteskönt så man vet att han får i sig som han ska. Jag tycker att han känns piggare för varje dag som går nu. Han har fortfarande problem med att gå och hålla balansen. Vi ska på återbesök på onsdag och då hoppas jag att infektionen har försvunnit och att dom tycker att han är bättre precis som vi tycker.
Dom vet fortfarande inte vad det är som orsakat det.
"Tommy Lee har haft allvarliga neurologiska problem.."
Dom hoppas och tror att det ska gå tillbaka mer och mer, men att vi får räkna med att han kanske kommer ha problem med balansen framöver.
Huvudsaken just nu är att han blir frisk och kan leva ett normalt liv.
Då är jag nöjd. Man ska verkligen ta till vara på varje dag man har tillsammans. Man vet aldrig vad som händer imorgon! ♥
