Ibland har man flyt, - och ibland har man hjärtat i halsgropen..

Den senaste tiden har jag och Lee försökt att bli mer och mer säker på dem olika signalerna som vi fick med oss ifrån Jenny-kursen.  Tipsen fungerade ju verkligen så nu har vi hårdtränat lite på slutet. Bara kört de små delarna, få hinder med tydliga signaler. Jag har äntligen hittat en broms hos Lee som fungerar. Å nu kan han komma i full kareta, MEN visar jag som jag ska (gör en Jenny-sväng som jag och Annika säger... ;) så svarar han jättefint. En sväng som var tre meter bort förut, slickar han nu hinderstödet på.  Klistrigheten tänker jag inte ens på längre. Han gör jätte framsteg dag för dag nu. Det känns så himla bra!!!!

Så idag när jag var ledig byggde vi upp en övning från filmen som Jenny har gjort. Jättebra att få en ny övning, men där man ska handla på exakt samma vis. Å kikar man på den på film före så får man ju höra hur man ska göra också...bra va ;) Å man ser verkligen filmen med nya ögon efter kursen.

Å som grädde på moset så klarade min älskade Lee övningen galant. Underbart!!!!

Just nu känns det som att vi börjar bli på gång. Väldigt roligt. Jag ser verkligen iframemot helgen. På lördag morgon åker vi ju till Frövi och tävlar, och på söndagen ska vi tävla i solna. Då ska Team Dina starta för första gången i år. Det ska bli jättekul! Håll tummarna att det går bra!

På kvällen idag tränade jag lite innan jag skulle ha min nybörjar kurs. Eftersom det var tisdagsträning så var det fullt ös. Massor av folk och hundar, jätteroligt. 

Lee och jag hade precis gjort en övning, så vi stod och kampade för fullt. Då jag ser en stor schäfer komma i full fart emot Lee. Jag försöker få tag i schäfern för att få stopp på den, lyckas få tag i lite päls men det bara stoppade den en stund. Lee som förstod att den här hunden kunde han minsann inte skrämma bort, så vad gör man då? Jo man flyr! Å det gjorde han...full fart mot stugan och schäfern efter. Dörren stod öppen så Lee kutar i full fart in, tack och lov så hinner Agneta precis stänga dörren så schäfern blir kvar utanför. Inne i stugan satt Jenny T, så när hon såg Lee och såg att nåt var fel så ropade hon på honom så han fick sitta vid henne. Med hjärtat i halsgropen kutar jag in till min skräckslagna lilla hund. Försökte låtsas att det inte var något att bry sig om, så jag tog ut honom och körde lite med honom innan vi gick av.

Så vi tog en liten promenad i skogen. Han kikade över axeln några gånger, men annars verkade det vara ok. Förhoppnings vis så kommer allt att vara som vanligt, men man blir så rädd att det ska bli som det var förut. När man inte kunde möta hundar utan att han skulle bli orolig och rädd. Det var väl tur att den andra hunden inte hann i kapp, men man hinner tänka så mycket under tiden det händer. Den andra hunden kanske  inte ens hade gjort något, men för Lee kan det räcka med så lite. Ägaren till hunden var iaf jättegullig och kom och frågade hur det gick och sådär efteråt. Så jag hoppas inte dom mår dåligt av det som hände. För det är ju som sagt sånt som händer. Idag hände det oss.

Nu ser vi fram emot helgen :) 

Nu ska jag gå och lägga mig med grabbarna. God natt allihopa!