Arvika

(Inte vi på bilden..)

Äntligen tävling igen!!!

I lördags åkte jag och hundarna ner till Grums och övernattade hos Tobbes farmor. Tidigt på söndag morgon åkte jag Lee & Mike till Arvika för att tävla. Turbo var hos Tobbes farmor hela dagen. 

Det var fyra klass 1 lopp.

2 av fyra kändes bra.

Vi startade med en hoppklass. Mike kändes lite loj och hade inget tryck i sig. Om det var för att det var en löptik innan vet ja inte, tycker inte han har brytt sig tidigare om det. Eller om det var för att han blev dålig i magen och bajsade löst hela dagen... Eller om det var för att han halkade och kraschade tredje hindret... Ingen aning. Vi kom iaf i mål med 10fel (kraschen i nr.3 och en nedpetad sista på långhoppet). Tredje snabbaste tid iaf. Så det var kul för det var många snabba och fina hundar där. 

Lopp nr 2 var agilityklass. Kommer inte riktigt ihåg det loppet.. Mike fick en rivning och gick fel i slalom iaf så jag valde att diska mig där. Sket i det och körde på. 

Tredje loppet var en agilityklass och det loppet är jag jättenöjd med. Jag vågade köra på och lita på Mike. Å även fast han hamnade långt framför mig i banan på ett ställe så tog han alla signaler jättefint. Loppet innehöll flera delar som vi tränat på  så det var skitkul och se att vi har utvecklats och att det funkar även på tävling. Tyvärr hälsade ett gammalt skitfel på...Mike hoppade över en pinne inne i slalom. Å jag såg det inte...så vi blev diskade. Typiskt! han gjorde så ofta när han var liten men nu har han inte gjort det på flera månader. Så jag antar att det är lite mera laddat på tävling. Känslan i loppet gjorde att det kändes skitsamma iaf. 

Inför sista loppet så lyckades jag och Mike hitta ett lugn. Å det kändes så tryggt och lugnt att gå in på planen. Som att ingenting kan gå fel. Mike stressar alltid innan när han ser alla andra som kör, så det kändes som en seger i sig när vi kunde sitta utanför planen och sen gå in med det lugnet. Svårt att förklara... Vi startar och Mike går som en pärla. Snabbt, mjukt, fint... OCH SÅ GLÖMMER JAG BANAN...*POFF*..BORTA! Jag är t.o.m tvungen att stanna upp...och jag står säkert still i typ 10 sekunder och funderar innan jag kommer på vart jag ska. Åååå...jag blir galen på mig själv!! Antar att det berodde på dåligt med sömn och att jag bara åt mackor och inte nå rejält. Huvudet var inte med helt enkelt.  Stackars Mike.. Vi körde iaf klart och han gjorde allt jättefint. Så jag försöker se det fina han gjorde innan och efter min lilla blackout. Då är jag nöjd med loppet. 

Jag tror både han och jag behöver mer lopp i benen.

Men även om det inte blev nå resultat för våran del så är jag nöjd över att träningen går framåt och att han utvecklas. En dag när alla delar sitter på plats så trillar pinnarna in. Tills dess tänker jag njuta av alla gobitar i loppen som gör att när man kommit hem bara vill iväg och träna igen!! :)

Hemresan var ju en historia för sig..

Jag hade ju fått låna bilen av svärmor eftersom min inte har blivit lagad än.

Så när vi åker på e45:an så luktar det fis i bilen...fast det är inte fis...det är Mike som har fått ett skitanfall utan att våga säga nåt och skitit på sig!!! My god!!!

Stannade så fort jag kunde (några minuter senare...inte det lättaste på motorväg ;) Tack och lov att han satt i sin bur och att jag hade lagt ut lakan på golvet i bilen så det inte skulle bli så mycket hundhår. För det var bara att stanna på OK och spola ren buren, hunden och isolera nedbajsade lakan i plastpåsar. Tur nog så klarade bilen sig! :) Så med nervevade rutor så fläktades den härliga doften bort :) Några extra stopp på vägen hem och en dag senare var Mike som vanligt i magen igen. 

Vilken pärs!