Beslutsångest!

Älskade vän, hur tänker du?

Jag förstår verkligen inte.

Jag vet inte hur jag ska göra. Om jag ska ta med Lee till Jenny istället för Mike. Lee gör mig frustrerad, fundersam, gråhårig, besviken vissa gånger...och andra gånger totalt lycklig. Han kan verkligen vara som natt & dag att köra. Och jag blir så arg på mig själv när jag känner mig besviken över honom när han verkligen försöker. Men ibland tror jag att han kan bättre, fast det bara låser sig. Jag vet inte. Han är ett problem som jag inte riktigt kan lösa. Å det irriterar mig.

Kvällens träning var katastrof. Han sökte högersida hela tiden och var som en klistrad magnet. Om man ska se det possitiva så gjorde han fina kontaktfält på a-hinder och balansen iaf. Vi kanske behöver en Jenny dos helt enkelt. Hon är ju den enda som lyckats se hans problem på rätt sätt tidigare av alla dom jag fått hjälp av. Och det var faktiskt skönt att se att även hon tyckte att han var en svår nöt att knäcka.

Det känns skönt att kunna kolla på lopp som vi har filmat där han går som en klocka och sätter snygga nollor eller bara bra lopp där han får nå skitfel. Skitfel tar jag gärna. Det är det ologiska jag inte fixar.

Jag kommer verkligen bli gråhårig på det här. Dags att det tar slut nu tycker ja..

2011-året då Lee slutar söka högersida och ha hang ups. Låter inte det bra?

Bara att bryta ihop och komma igen!!!!