Lycka är att se sin hund övervinna sina rädslor

Strax efter att jag postat inlägget igårkväll så ringde Karin. Påminde mig om att det var sista träningen med måndagsgruppen. Jag var ju helt säker på att den hade varit förra gången då jag inte kunde gå. Gissa om lycka? Så istället för att ta en tur till stan så åkte jag och Mike iväg på agilityträning istället.

Malin hade som vanligt gjort upp roliga övningar. Vi fick träna kontaktfält, slalom, tajta svängar m.m. Slalomövningen var rolig & jag tycker mig märka att Mike börjar få upp lite självförtroende när det gäller slalomet. Vi kör fortfarande med bågar så vi kan träna olika ingångar, med stopp osv. Ett litet roligt exempel är att på ett ställe så tränade vi att vi kom i fart, jag tvärnitar och vips...Mike hoppar ur och svänger åt vänster. Vi försöker igen, den här gången springer han klart slalomet men svänger av åt andra hållet. Vi försöker en tredje gång och då får vi det resultat jag vill ha, han gör slalomet och svänger tajt åt vänster. Jag gillar att han testar olika saker när han märker att det inte fungerade första gången. Han blir inte osäker eller lägger av...utan vi försöker bara igen.

Kontktfälten ska vi lägga ner mycket tid på i vår. Första gångerna idag var han gasad, gjorde rätt beteénde men fortsatte innan jag gav mitt frikommando. Vi fick påminna lite, men sen tycker jag att han skötte sig bra. Jag kunde även springa ganska långt i sidled när han gjorde sitt kontaktfält. Ska bli kul nu när snön försvinner att få befästa det ordentligt.

Bäst av allt ikväll var att Malin hade gjort en minigunga av en hästbom & nedfarten på balansen. Mike som inte ens har klivit på en gunga tidigare har ju varit LIVRÄDD för den. Ljudet, smällen, att det rör sig...ALLT. Ville ju inte ens vara i samma rum då någon annan körde den. Detta har oroat mig lite. Så igår tänkte jag att vi skulle testa minigungan. Att han bara skulle trycka ner nedfarten med attityd. När vi började träna var Mikes svans sååå långt in under magen man kan komma och han var så låg så han hade kunnat sjunka genom marken om han hade blivit lägre.

Men idag var jag envisare än min lilleman. Vi nötte på och så fort han trampade och tassarna var kvar på brädan så kom klicket, godis & massa beröm. Efter en stund kom svansen ut ifrån benen, hans rädsla övergick i frustration över gungan och han grälade lite på den samtidigt som han tröck ner den ;) Gullhund! På slutet av passet har jag en hund som gör en minigunga som den ska göras & svansen var t.o.m uppåt. Han tyckte det var lite häftigt och han tröck ner den ordentligt. Det var sååå roligt att se hur han övervann sin rädsla för gungan.

Givetvis har vi mycket träning kvar, han tycker fortfarande att det är lite otäckt när andra tränar gungan, men nu kunde han vara kvar i samma rum utan att krypa ut. Han kunde göra en annan övning samtidigt & det är stora framsteg. Jag åkte hem med ett stort leénde på läpparna. Goa fina Mike!!

Nu längtar vi till det här....

Det är i april förra året. Första träningen med laget :) Utomhus.